Östraby Bygdeförening har under
flera år jobbat med att ta fram fakta kring Slaget
om Borst. Vi har även haft guidade vandringar kring
denna plats och intresset har varit stort. Vi beslöt
därför att hedra platsen med ett minnesmonument.
Detta gjordes nästan på dagen 360 år efter
slaget.
Invigningen skedde under högtidliga
former den 28 mars 2004.
Ordföranden i Bygdeföreningen Stellan Persson
hälsade de välkomna.
Närvarande var fanförare ur Södra Skåningarnas
kamratförening, överstelöjtnant Sigvard Andersson
samt som standarförare för Färs kompani P7.
Kompanichefen, major Per Nilsson. Visdare fanns trumpetare
Bengt-Åke Almlund som dagen till ära var iklädd
modell äldre, vilken han utrustats med av museichef
Lars Remfors. Bengt-Åke Almlund blåste olika
stridssignaler.
Vi vill särskilt tacka markägarna; Familjen Bergengren
Hjularöds Gods, Familjen Ramel Övedskloster samt
Jonas Lindqvist som äger marken där minnesstenen
är rest. Vidare vill vi även tacka givarna av
stenen (som kallas Ruth) Britt-Marie och Kent Wall Sniberup,
Sparbanksstiftelsen Färs och Frosta Sparbank som skänkt
pengar till projektet.
Sara Malm och Linus Eriksson från
Östraby lade en bukett blommor ( i de skånska
färgerna) vid stenen i samband med invigningen. Färs
Hemvärnskompani bjöd på kaffe och bulle
efteråt.
Utan all information från Evert Persson
och intressanta berättelser han beskrivet hade det
inte varit möjligt för Bygdeföreningen att
återge denna händelse så detaljrik.
Läs Evert Perssons berättelse neden och passa
på att göra en utflykt till Borst.
Slaget vid Borst
Det blodigaste slaget i Färs Härads
historia, utkämpades under dansktiden.
Slaget vid Borst, mellan Harlösa och
Övedskloster, stod på "Froedan" (Maria
Bebådelsedag) den 25 mars 1644 mellan ett försvarande
bondeuppbåd av färsingar och ett svenskt kavalleriförband,
ur den svenska invasionsarmén som anfördes av
fältmarskalk Gustav Horn.
I
början av 1640, medan en segerrik svensk armé
under det 30-åriga kriget stred i Tyskland, beslutade
den danske kungen Kristian IV att öka sina inkomster
genom att höja sjötullarna i södra Östersjön
och i Öresund.
Han satsade därför på den
danska flottan och reducerade den danska armén till
att omfatta endast 5400 man utspridda över landet,
med huvuddelen i Skåne, som då tillhörde
Danmark.
Med anledning av detta fann Riksrådet
i Stockholm det lämpligt att göra ett överraskande
anfall mot Danmark, i slutet av 1643. Angreppet skulle ske
på tre fronter: Den svenska armén i Tyskland
under fältmarskalk Lennart Torstensson beordrades marschera
mot Jylland. En mindre armé i Pommern skulle överskeppas
till södra Själland. En nyuppsatt armé
om 11000 man skulle under befäl av fältmarskalk
Gustav Horn tåga in i Skåne (Horns krig).
Alla jämförelser med dagens nedskärningar
av svenska armén får stå för läsarens
egen räkning.
Den 14 febr. 1644 tågade Horns armé
in i Skåne vid Markaryd. Den svenska hären erövrade
och besatte snabbt städerna Helsingborg, Lund och Landskrona.
Staden Malmö, som försvarades av den starka fästningen
Malmöhus, vågade man dock inte angripa. Horn
upprättade sitt högkvarter i Lund.
Den danske befälhavaren i Skåne
organiserade allmogen till bondeuppbåd (friskyttar
och snapphanar) för hembygdens försvar samt för
att i betydande grad störa den svenska arméns
försörjning och förbindelser.
För att proviantera och skydda sig
gjorde den svenska armén ett antal utfall från
städerna mot dessa bondeuppbåd.
En svensk kavallerienhet under befäl
av generalmajor Hans Wachtmeister, med understöd av
grova kanoner samt tross, hade i mars sänts ut från
Lund för att skaffa proviant åt armén.
Denna styrka drog norrut och vid bron över Kävlingeån
vid Getinge (nära Gårdstånga) mötte
den motstånd i form av en bondekår på
300 man från Frosta. Som vanligt slog sig svenskarna
igenom och bönderna måster fly. Kavalleriförbandet
fortsatte därefter österut på Kävlingeåns
norra strand för att nå Bjärsjölagård
och Övedskloster där det fanns stora djurbesättningar,
foder, matsäd, rotfrukter m.m. På vägen
passerade man Hjularöds slott som plundrades och brändes.
Från
Hjularöd valde man, den 25 mars, att fortsätta
rakt österut, på oländiga skogsvägar
för att på närmaste väg komma till
sitt mål. Man valde inte landsvägen vid Vombsjön
där det fanns ett vadställe över Borstbäcken
, emedan man fruktade att det fanns ett bondeuppbåd
vid sjön. Istället valde man ett vadställe
4 km norrut, nära nuvarande Skotthusa.
Här väntade emellertid färsingarna
med en bondehär om c:a 500 man, till vilken häradets
17 socknar bidragit med 28 man var. Bondehären hade
byggt en motståndslinje med utgrävda försvarsvarsvärn
på Norriefäladen, som ligger söder Skotthusa
och sydväst om Norgehuset .
Försvarsvärnen, som i folkmun
kallas snapphanehyddor, låg framför det vadställe
som fanns vid den nuvarande stenvalvsbron. Den västligaste
av dessa snapphanehyddor är välbevarad och har
på ett omsorgsfullt sätt skonats av markägaren,
Hjularöds gods, i samband med nyligen genomförd
skogsplantering.
Vidare
hade bondehären grävt ned fem värn överst
på den 20 meter höga östra strandbrinken
av Borstbäcken, där denna sammanrinner med Magnarödsbäcken.
Även dessa utgrävda förskansningar, som ligger
på Övedsklosters gods marker, är välbevarade.
Alla dessa förskansningar var riktade
mot väster, och öppna mot öster, eftersom
man väntade att det svenska anfallet skulle komma från
väster i riktning mot mot Borstbäcken. I försvarsvärnen
på den östra strandbrinken hade färsingarna
två små 3-pundiga kanoner, kaliber 7,65 cm,
som lånats från Övedskloster. Dessa pjäser
täckte dalgången samt den närmaste delen
av Norriefäladen som var en enefälad. Detta var
det enda artilleri bönderna förfogade över
och var på denna punkt klart underlägsna svenskarna
som förfogade över minst två 12-pundiga
kanoner, kaliber 12,1 cm.
Bondehären tog upp striden med svenskarnas förtrupper
ute på Norriefäladen. När svenskarna fick
klart för sig var bondehären förskansat sig,
gjorde en stor del av kavallerienheten en kringsgående
rörelse. Man red över ett vad mitt för gården
Bellevue, c:a 1 km nedströms. Därefter anföll
man färsingarna i ryggen , vilket helt överrumplade
dem. De två 3-pundiga kanonerna erövrades, varefter
striden i sak var avgjord. Färsingarna bjöd på
ett förbittrat motstånd och slutstriden utkämpades
troligen mellan vadstället vid nuvarande valvbron och
platsen där Borstbäcken och Magnarödsbäcken
rinner samman.
Övermakten
blev till slut för stor, och trots att man kämpade
tappert, blev hela bondehären på 500 man nedgjord.
Färsingarna som flera gånger tidigare utmärkt
sig som ett hårdfört och frihetsälskande
släkte som alltid velat försvara sitt land, förde
denna gång en hopplös kamp.
Bondehärens beväpning bestod
endast av enstaka hjullåsbössor, spjut, klubbor,
knölpåkar och värjor. När Gustav Horn
efter striden såg bondehärens torftiga utrustning,
ville han inte tro sina ögon. Den stridsvana svenska
armén var däremot väl utrustad både
vad gällde eldhandvapen och blankvapen.
Uppgifter om denna strid är mycket
knapphändiga i svenska och danska krigsarkiv och min
huvudsagesman, Erik Möller som är från orten,
har vid forskning på landsarkiv och kyrkoarkiv inte
funnit något som direkt kan kopplas tll slaget. I
den gamla kyrkan i Ö. Kärrstorp fanns det tidigare
en tavla med texten:
"I världens skapares år
1644 den 25 mars dödades av de svenske vid Borst härifrån
Kärrstorp socken 28 personer. Gud förbarme sig
över oss".
Enligt sägnen begrovs alla de stupade färsingarna
i massgravar nere i Bortsbäckens dalgång.
C:a 100 m nedströms efter sammanflödet,
på västra sidan om en stengärdsgård,
ligger en stensamling som troligen gömmer den stora
massgraven. Ytterligare c:a 120 m nedströms finns stensamlingar
som tyder på mindre krigsgravar.
Som kuriosa kan nämnas att ett par
pojkar år 1918 hittade en kanonkula på Norriefäladen
med kaliber 7,65 cm, vilken antogs höra från
slaget 1644.
I Borstbäckens dalgång finner
man en vacker och storslagen natur, väl värd ett
aktsamt besök - till fots - samtidigt som man låter
historiens vingslag påminna sig om "froedan"
1644. "Då Borstbäckens vatten färgades
rött av färsingarnas gröna blod".
Anm: Talesättet om att färsingarna skulle ha grönt
blod, kommer av en språklig missuppfattning. Vad de
har är "grymt blod"!
Under Skånska kriget 1675-79, då
Danmark försökte återerövra Skåne
och hade besatt bl.a. Landskrona och Kristianstad, uppstod
en partisanrörelse mot svenskarna. I nådens år
1676 kom sju svenska ryttare ridande över Skartofta
fälad och gick i bivack i en skogsdunge nordost om
Lindhults gård (kapten Clas Kleins föräldrahem).
Med slaget vid Borst i minne, samlades bönderna på
natten och slog ihjäl svenskarna. Dungen kallas därefter
för "svenskingakroken".
--------------------------------------------------------------------------------
Källor:
Muntliga:
Erik Möller (barnfödd i Norgehuset)
Stig Lindqvist (bosatt på Magnaröd I:26)
Kjell Klein (Lindhults gård)
Tryckta:
Gunnar Persson. Utflykter i Färs
Peter Englund Ofredsår
Evert Persson (färsing)
|